Tiden är vår värsta fiende
9 månader sa dom. Du hinner mycket. Ta det i lugn och ro och njut av stunden.
Nu har jag njutit så jävla mycket, jag har njutit dag in och dag ut, så igårkväll slog paniken till med all sin brutala kraft!
Magen (min sambo) har funnits hemma varje kväll jag kommer från jobbet. Det blir så ibland, att jag jobbar betydligt mer än vad som egentligen är nyttigt. Det har varit så under hela mitt arbetsliv, upp och ner. Antingen jobbar jag 200% eller så är jag ledig två veckor på raken. Nu har jag jobbat mycket i ca ett år.
I början så kom jag hem till världens bästa sambo. En person som stått vid mig när det blåst utav helvete. En trygghet och något jag skulle ta en kula för.
Allt eftersom, ju mer klockan har tickat, har detta byts ut till att jag kommer hem till världens bästa sambo, och magen. Den har liksom smugit på mig, väntandes tills jag vant mig vid vardagen.... Vecka 15...... Vecka 20..... BAM! Här är jag! Din mage, hårt och spänt klängandes fast på världens bästa sambo.
Igår när jag kom hem så var magen borta.
Den tillsammans med min sambo hade dragit iväg på eget galej och lämnat en sån här liten blivande far ensam.
Då. När jag bar in ved, kom den. Först lite molande när jag gick genom huset. Det där måste vi göra, lite här också, absolut fixa till denna sak.
Jag har njutit så mycket av att allt går som det ska, att jag nu ligger 6 månader efter i allt praktiskt! Ska barnet komma hem till det här? Här bor ju två vuxna....och två hundar!
Är barnet färdigtränat för att hänga vid en köksö när den anländer? Kan den springa på toaletten själv på ovanvåningen? Kommer den upp på åkgräsklipparen utan en liten pall? Kan den på ett moget och tryggt sätt ta sig ner från vinden utan att riskera att göra fula märken i golvet med stegen?
Är det så ligger jag bra till, annars ligger jag 6 månader efter.
