Uppfostran, det vi hade och det vi får
Många har varit gravida och fött barn innan oss. Vi är inte direkt kanonmaten eller betaprodukterna. Vi är faktiskt såpass långt bak i ledet att det vore sjukt märkligt om allt vi kommer uppleva redan inte processats av miljontals mammor och pappor.
Trots detta har man inom sig en oro över att inte riktigt räcka enda fram, en light-ångest över att kanske inte ro den här båten i hamn.
Rent logiskt borde Vi om några, 2000-talets blivande föräldrar, lätt kunna luta oss tillbaka och chilla. Relax homie, vi har det här. Med paddan i ena näven och kaffekoppen i andra borde vi utan några som helst svettningar kunna koka på lite välling samtidigt som vi insuper det senaste från sociala medier och löpsedlar från dagens kvällstidning.
Vi behöver inte längre slåss för livet mot jätteödlor eller vara rädda för att trilla över kanten på den jord vi lever på.
Vad är det som oroar oss?
Jag själv är inte rädd för att få ett barn med kolik. Stackars barn och stackars föräldrar. Deal with it, mina förfäder fick hämta babyskyddet i ett fågelbo tillhörandes en rovfågel med en vingbredd på 4 meter.
Vad är det som gnager och känns sådär molande i magen då?
Är det hur du ska kunna implementera 5:2 metoden på skitungen eller att du lögn i helvete kan dricka den där latten och svara på din polares baby shower inbjudan på fejjan samtidigt som ditt lilla monster skriker efter nappflaskan?
Oron att vi ska överleva ska vara obefintlig.
Frågan är om vi lever medan vi gör det!
