Inte där, inte riktigt än
Vi skulle kunna placera in mig och oss i facket mitt i mellan. Vi är där det händer ganska lite nu, iaf för mig.
För min sambo händer det saker hela tiden men för en annan som kör racet utan att egentligen vara med i tävlingen är det stiltje. Som en skitlång raksträcka mitt ute på den amerikanska landsbygden.
Först när vi fick reda på att vi skulle påbörja en 9 månader lång resa var det tjo och tjim. Man skulle berätta för föräldrar, vänner och kossorna i hagen. Det var besök hos familjecentralen med blodprov och vägning och massa information (dock än bristfällig men det tar vi en annan dag) som gjorde att huvudet nästan föll av. Man var så uppe i att ha blivit gravid att man liksom inte tänkte eller förstod nåt annat! Magiskt och skrämmande.
Vad som kommer i slutet av graviditeten kommer nog vara likadant.
Skrämmande och magiskt.
Dels för att min sambo inte ens varit i närheten av att ha humörsvängningar eller utåtriktad helt-appropå-ilska, vilket gör att jag tror att hon tror att allt det kommer i bilen in till BB, dels för att det som kommer av allt det här skrämmande kommer bli helt magiskt, en ny liten person att lära massa dumheter!
Vi är gravida nånstans i 6 månaden, i slutet av den, nej jag tänker inte slänga mig med veckor för jag vill inte. Passar inte det så kan ni gärna se oss som gravida mitt på den långa raksträckan ute på den amerikanska landsbygden.
// Suit and tie dad
