Värk och åter värk
Fortsättning från igår....
Vi blir återigen uppkopplade för att värkar och hjärtljud ska registreras och nu känns det verkligen som att det är på g. Något ska komma ut och det något ska vara en del av oss resten av våra liv.
Lustgasen inhaleras vid värk och läkaren gör klart för att bedöva. Sambon slappnar av och skjuter rygg för att få ryggmärgsbedövningen på plats och rätt vad det är så står en stråle klart och rött blod som en fontän bakom hennes rygg. Med stora ögon följer jag blodbadsförloppet och det mer eller mindre liknar ett slakthus när han är färdig. Ingen fara på taket, bara kladdigt. En artär hade träffats av nålen och det ser betydligt värre ut än vad det är. Flamingomannen skämtar lite och glider sedan lättsamt iväg.
Kl 04.30 beslutas att sätta in värkstimulerande dropp. Det har nu gått ungefär 8 timmar utan något steg framåt. Stampar på samma ställe bara mer ont. Värkarna kommer tätare och oron växer. Inget händer.
Med tanke på hur blött det blev så var vi hundra på att vattnet gått och blir bortledda i ilfart (läs sköldpaddsfart) med värkar som avlöste varandra på löpande band. Sambon har svårt att gå av naturliga skäl och en annan går som en packåsna brevid.
Vi blir återigen uppkopplade för att värkar och hjärtljud ska registreras och nu känns det verkligen som att det är på g. Något ska komma ut och det något ska vara en del av oss resten av våra liv.
Förloppet blir sådant att sambon öppnar sig alldeles jättebra, precis som man ska och funderingar på vilket smärtlindrande medel som ska tas i bruk rullar runt i huvudet. Redan innan hade vi dock gjort på det klara med varandra att Rambofasonerna skulle läggas åt sidan och den smärtlindring som fungerar bäst skall användas. Narkosläkaren meddelas och gör klart för en ryggmärgsbedövning.
Efter 20 minuter glider en skön dansk läkare in med flamingostrumpor som sambon blir så glad över så hon nästan glömmer bort värkarna.
Lustgasen inhaleras vid värk och läkaren gör klart för att bedöva. Sambon slappnar av och skjuter rygg för att få ryggmärgsbedövningen på plats och rätt vad det är så står en stråle klart och rött blod som en fontän bakom hennes rygg. Med stora ögon följer jag blodbadsförloppet och det mer eller mindre liknar ett slakthus när han är färdig. Ingen fara på taket, bara kladdigt. En artär hade träffats av nålen och det ser betydligt värre ut än vad det är. Flamingomannen skämtar lite och glider sedan lättsamt iväg.
Bedövningen tar sjukt bra och de nästkommande två timmarna flyter på bra med mindre värk än innan. Hon har öppnat sig nästintill helt och vi förbereder oss på kommande krystvärkar.
Inget händer! Allt stannar av som ett resultat av den duktigt lagda bedövningen. Med tiden börjar även värkarna bli starkare och sambon får mer och mer ont. Läkare undersöker och känner och klämmer. Smärta blandas med oro och vi blir mer och mer tagna. Ingen sömn på ett dygn nu ungefär. Ingen mat kan intas pga smärta. Vi bara är. Har ont, pratar knappt inget, bara tittar på varandra. Svettas.
Kl 04.30 beslutas att sätta in värkstimulerande dropp. Det har nu gått ungefär 8 timmar utan något steg framåt. Stampar på samma ställe bara mer ont. Värkarna kommer tätare och oron växer. Inget händer.
Kl 08 beslutar läkaren att vi ska försöka dra ut bäbis med sugklocka och nödvändiga åtgärder tas som att tömma urinblåsa och liknande. Vid det här laget är min sambo i upplösningstillstånd av smärta och skriker mer eller mindre rakt ut så fort personalen tar i henne.
Jag känner mig maktlös.
Läkaren gör klart för mig att det kommer genomföras tre drag med klockan. Går inte det så blir det akut kejsarsnitt och då kommer det gå undan. Riktigt fort, och jag blir lämnad kvar.
Oro och ångest. Måtte det gå!
Drag 1 går inget alls. Sambo gallskriker.
Drag 2 händer det lite och hoppet växer.
Drag 3 är i princip stumt och det lilla av bäbisen som kommit längre fram skjuts in.
"Klart för akutsnitt! Vi går före och förbereder, släng till pappan lite kläder, hon behöver han där inne!"
Fortsättning följer.....
