Inte bara korta armar
Fortsättning från förlossningen, sista delen.
Sambon slappnar omedelbart av när värkhämmande injektion ges, sugklockan tas bort och en ny kanyl sätts i hennes högra hand. Allt på samma gång. Rummet är fyllt av personal och jag räknar lite snabbt till 8 personer som alla har varsin specifik uppgift. Det går fort, det är som någon stött emot dominobrickorna man lekte med som liten.
Klapp klapp klapp!
Jag får ett knippe gröna kläder och får genast associationer till den gamla tv-serien Cityakuten. Samtidigt som jag tar emot dom blir jag ombedd att byta om på toaletten, och fort ska det gå.
"Är vi inte här när du kommer ut så springer du! Du springer korridoren ner, höger, första vänster och så ytterligar en lång korridor ner, för vi gör det här nu!", säger en liten kvinna till mig och det enda jag tänker på är hur jävla myndig hon låter....och att jag aldrig varit snabb.
När jag stänger dörren bakom mig till toaletten kommer tårarna och jag kan omöjligt hålla dom tillbaka. Paniken över att inte hinna med stiger och jag byter om lika fort som Stålmannen. Ut igen, dom är kvar, fram till sambon som nu är lugn som en filbunke. När jag böjer mig ner och viskar att jag älskar henne så börjar sängen rulla.
Jag hamnar genast på efterkälken och får halvspringa för att hänga på personalen. Jävla ben till att vara korta. Det rör sig om tre dörrar och 150 meter till operation men trots farten känns sträckan som en evighet. Jag frågar Josse hur hon mår, kallar aldrig henne för Josse annars men nu var jag tvungen att veta att hon hörde frågan.
På med en operationsmössa, foppatofflor och upp på en pall. Jag sitter precis vid min sambos huvud och den finska narkosläkaren sätter bedövning med 0% felmarginal. Allt sitter som det ska, allt visar på normala värden och allt går så jävla fort.
Vi är 17 personer i rummet. 15 stycken som vet exakt vad dom gör, som jag måste lita på till 100%. En person jag skulle dö för vilken dag som helst, men som istället nu krasst faktiskt kan dö för min och vårt ofödda barn. Så jävla utlämnad och ensam trots en lokal till bredden fylld med kunskap och kärlek. 1 person med ett blekt ansikte och tårfyllda ögon, långt ifrån andra läkarklädda filurer som Mcdreamy och fan och hans moster.
Bedövningen tar och dom frågar mig för 23 gången hur jag mår. Jag? Min sambo då? Skit i mig, en slusk med halvfärdiga tatueringar och ett tvivelaktigt humör! Jag? Hon då? Den vackraste som finns helt oförstörd fram tills nu. Det är väl henne ni ska hålla koll på!
Maskinen brevid mig piper och droppet sipprar ner till min sambos kropp. Det rycks och slits hårt, bäbis ligger så långt ner så dom måste dra upp den för att få ut den, inte som vid ett vanligt snitt. Min sambo har i princip fött naturligt, fått bäbis intryckt och ska nu karvas upp och slitas och ryckas i. Vilket helvete.
Några minuter senare lyfts det största i mitt liv upp. Så ren med tanke på vart den varit inkvarterad. Skrik studsar i det fyrkantiga rummet och personalen tar med mig ut till ett undersökningsrum. Det första jag ser är en stor pung, eller ja, inte så stor men en pung! Det har i mitt huvud hela tiden varit en flicka. Nu ligger det en pojk framför mig och skriker för glatta livet. Vilken syn.
Navelsträngen klipps och jag får ett bylte med filt och pojk till min famn. Jag leds bort till min sambo som ligger på det kalla operationsbordet och jag får visa upp det magiska som hon fött fram. Efter en så jobbig tid, till slut komplicerad och orosfylld stund så har det här kommit till oss.
En pojk. Vår pojk.
Jag får lämna operationssalen och min sambo sys igen och jag blir ombedd att ta av mig skjortan och värma min son hud mot hud. Det varmaste jag hållit i.
Nu är det bara resten kvar....
