Vår mark och vår trygghet
Träffade igår på en äldre herre. Vältalig, rena och hela kläder, pensionär. Åkte från ett sjukhus till hemmet i ett litet brukssamhälle. Föredetta brukssamhälle. Sådana där har en förmåga att dö ut och försvinna. Kvar blir alla dom som flyttat dit för att jobba.
Mannen jämrade sig över dessa nytillkomna människor och att det minsann låg alldeles runt hörnet att han flyttade. Komma hit och ta vårt samhälle i beslag. Vår mark. Vår trygghet.
Ofta vältaliga, rena och hela...pensionärer. Bittra över utgången.
När vi närmade oss mannens bostad passerade vi ett grönområde. Ett område som kommunen ägde och som jag alldeles strax skulle bli varse om var ämnat åt invandrare. Det skulle byggas nya bostäder åt asylsökande människor.
Människor som söker en trygghet, jobb, skyddsnät och en framtid. Precis som dom som sökte sig till brukssamhällen på 60- och 70-talet.
Mannen jämrade sig över dessa nytillkomna människor och att det minsann låg alldeles runt hörnet att han flyttade. Komma hit och ta vårt samhälle i beslag. Vår mark. Vår trygghet.
Det spottades och svors över situationen och han var ganska tydlig i sitt ställningstagande i invandrarfrågan.
Vi närmar oss Konsum. Utanför sitter en yngre man, kanske i 20-25års åldern. På en billig campingstol viftandes med en urdrucken engångsmugg. På armen har mannen en ny klocka.
Pensionären jag har med mig höjer armen och hälsar glatt på invandrarmannen, vänder sig till mig när jag saktar in och stannar framför affären då han ändrat sig och vill gå av just där, och säger:
"Den där klockan köpte jag till killen, så han vet hur länge han suttit här!"
Han hoppar ut och kramar om killen på campingstolen, skrattar och ler. Skämtar med han precis som vi gjort minuterna innan. Det där var ingen som skulle ta hans samhälle ifrån honom, hans mark, hans trygghet. Det där var framtiden och en föryngring.
