Våga hoppa
Det var ett stort steg. Hela den här barngrejen. Vi är väl inte direkt skitgamla varken jag eller min sambo men man kände lite att skulle det ske så var det på tiden.
Våga hoppa!
Inte så att vi hade någon press på oss, från nåt håll men samtalen gled ibland in på barn och i all hast skyndade vi ofta förbi det samtalsämnet.
Tills en dag.
Det kändes som vi kastade oss ut från en bro, mot något som vi inte alls hade ett grepp om. Precis när vi lämnat fast mark kom lättnaden, en känsla av välbefinnande.
Vi flyter nu mellan brofästet och den hårda marken nedanför, i ett känslofyllt vakuum. Allt känns så jävla bra.
Hur känns det när vi med huvudet före når betongen?
Våga hoppa!
