Skogen, där ingen hör dig skrika eller fundera
När man har ett yrke som mitt så har man otroligt mycket tid till att fundera och att prata med sig själv. Ingen svarar dig själv bättre än du, för det mesta:
Funderingar om pappadagar, föräldrapenning och bilbarnstolar varvas om vartannat. Du bollar en idé, du bollar två och rätt vad det är så är du mitt uppe i en hätsk diskussion med dig själv om varför du inte alls vill dela med dig av dina lediga dagar till din sambo.
Du tvärnitar bilen, sliter ditt hår och lyckas brotta ner dig själv precis utanför bilen. Mellan tunga andetag, en hög puls och samtidigt som du har ett bra stryptag om dig själv väser du fram ett sista argument om varför just den bilbarnstolen ni köpte för 4000 spänn är den bästa!
Plötsligt blir det helt svart. Det enda du känner är en sval smekning mot din kind. Du avvaktar och tar in lugnet och försiktigt känner efter om ditt alter ego är kvar.
Tyst.
Du öppnar ögonen och ser att du tagit din flykt till skogsgläntan 352 meter ifrån bilen. Är han kvar? Din alldeles egen Mr Hyde, som för vad som känns som en evighet sen försökte döda dig över ett par pappadagar och en bilbarnstol.
Mossan du ligger på känns så inbjudande så du ligger kvar. Mumlandes om att du kanske ska dela med dig av några dagar till din sambo men det är inte ur ekonomisk synpunkt utan för att du vill....du vill.
