Egna barn och andras ungar
Varit en helt ledig dag. Sovmorgon, lång frukost tillsammans, jag, min sambo, hundar, vi och oss. Tagit allt i ett lugnt tempo, lite som lugnet före stormen.
Vi började dona och fixa med möblering på ovanvåningen i huset. Allt med fokus på att kunna börja trixa med barnrummet imorn. Så fruktansvärt jävla tråkigt att städa och plocka och pilla för att komma till det där roliga. Men nu är bollen i rullning.
Vi fick även ordning i hallen och på några av våra Converse. Vi gillar tydligen Converse....
Efter dagens pill och fix hamnade vi i soffan och blev kikandes på tv. Efter att ha sett några ungar svischa förbi i rutan hamnade vi i diskussion om hur man gör om man får ett jobbigt barn.
Jo. Alla har tänkt det men inte en jävel vågar säga det. Tänk om barnet blir helt uppfuckat och en riktig pain in the ass. Trots tappra försök kan genetiken slå till som ett baseballträ i ansiktet på en och rätt vad det är, efter sissodär 5-6-7-15 år så märker man att ungfan är helt utflippad. Vad gör man?
Du har ju lätt tänkt tanken om andras ungar? Men ditt eget då? Vad gör du med din egen avkomma om du märker att skeppet inte längre går att styra?
Inte fan skickar du det till Sveriges yngsta mästerkock i alla fall, just saying!
